Snart tillbaks..

Är tillbaka i slutet av Januari 2009. Denna gång kör jag för fullt! Håll utkik.
Ber om ursäkt för att ni fått vänta så länge..

Jobbigt

Att skriva ner min familjs och mina egna upplevelser var något som förväntat skulle bli svårt, men inte lika svårt jag trodde.
Det är lika tungt att uttrycka sig varje gång ska ni veta. Därför vill jag bara uppmärksamma er att det kan hända att jag blir inaktiv ett tag då och då som ni tydligen märkt. Vill att ni ska veta att jag fortfarande är kvar och inte slutat blogga. Alla behöver en paus.
Även studierna har tagit mycket tid senaste tiden, men jag kommer igång snart igen och jag hoppas att ni fortsätter följa min blogg!
Som ett plåster på såret tipsar jag om denna otroligt vackra live konserten som kan få en att gråta, ett mästervärk!

Jag hade inte levt idag..

Turkiet fortsatte med sin förintelsepolitik mot kurderna och ingen satte stopp för det.
Inte ens omvärlden brydde sig, de blundade för sanningen och kurdernas verklighet.
Kurderna kände sig svikna och gav upp hoppet.
Allt fler byar hade tömts och hundratusentals kurder hade drivits in till städerna.
Men när man väl trodde att hoppet var ute så tändes gnistan igen.
Kurderna hade nämligen valt att ta till en väpnad kamp mot turkiska staten då turkiska staten vägrat lösa kurdiska frågan genom dialog.
Ja, det var alltså då partiet PKK skapades, hoppet för det kurdiska folket!

För första gången kände min familj sig säkra hemma i byn.
Man hade säkerhet och bevakning då gerillasoldater ur PKK skyddade vårt folk, vår familj och våra byar ifrån Turkiska staten. PKK är och var vårt folks försvarsstyrkor.

Jag var liten, men jag kommer fortfarande ihåg. Min pappa var och jobbade, men mamma, jag och mina syskon var hemma.
En invånare från vår by hade på vägen hem från jobbet sett att turkiska militären samlats vid grannbyarna för att sedan tömma dessa. Och att de möjligen skulle kunna var på väg till vår by.
Ryktet spred sig snabbt i vår by då det är en ganska liten by. Vi uppmanades att stanna hemma helt tysta och att alla lampor skulle vara släckta. Snabbt inom några minuter blev det totalt tystnad i hela byn.
Vi samlades i vårt rum längst bak i huset och höll varandra i händerna. Jag kommer ihåg att min mamma var helt tyst men tårarna av rädslan föll ner från hennes kinder.

Det gick någon timma och snart hördes det ljud från fordon och man kunde även höra skrikande soldater som tydligen förberedde sig för tömningen av byn
Plötsligt hörde vi en smäll! De hade slagit in dörren och var i inne i huset.
Soldaterna kollade efter oss i varje rum och till sist fann de oss.
Flera soldater kom fram och skrek på turkiska, vad de sa förstod jag inte eftersom jag inte kunde så bra turkiska än.

Tydligen hade de använt sig av väldigt kraftiga och fula ord enligt min bror som berättade det för mig senare i livet.
De hade sagt bl.a. saker som ”kom ut era jävla horungar, nu ska ni försvinna härifrån eller så skär vi halsen av er.”
Min mamma grät och när jag såg henne gråta grät även jag. Vi drogs ut mot utgången och då hörde vi skottlossning.
Soldaterna sprang tillbaka till sina fordon och de samlades samtidigt som vi stod kvar utanför vårt hus.

Min bror viskade till mitt öra och sa att det är våra kurdiska soldater som kommer och räddar oss.
Det hördes ett rop, kurdiska gerillasoldater skrek till turkiska militären att de var omringande och att de skulle lämna sina vapen och lämna byn omedelbart.
Min mamma sa då till oss att vi kan gå in i huset igen för det skulle vara säkrare för oss.

Vi sprang då snabbt tillbaka till vårt rum igen. Men min bror som hade ett stort hjärta för gerillan satt vid fönstret och observera allt.

Han berättade då att turkarna vägrat lägga ner sina vapen och att de skjutit mot gerillan.
Och då bröt helvetet loss.
Flera kurdiska gerillasoldater stormade turkiska militären och många turkiska soldater blev nedskjutna.
Gerillan varnade att flera soldater kommer att dö om de inte lämnar området.
Turkiska soldaterna valde då att lägga ner sina vapen på marken och begav sig mot sina fordon bärande på de döda soldaterna.
Kurdiska soldaterna skonade turkiska militären och lät inget mer blod spillas.

När turkiska militären hade försvunnit gick gerillasoldaterna in i de olika husen och meddelade att allting var lugnt och att läget var stabilt samt att vi inte ska vara rädda mer.
Jag blev så glad och lycklig att jag sprang till gerillasoldaten inne i huset och kramade honom och kysste hans hand och tackade för att de räddat vårt liv.

Tacksamheten för vad PKK gjort för oss går inte att förklara!
De kom som tigrar från bergen och räddade vårt folk och vår by.
Utan PKK hade jag inte vart här idag och skrivit för er.

Tack PKK!

Min kära syster..

Samtidigt som jag lättar på mitt hjärta och känner mig fri så rinner tårarna nedför mina kinder varje gång jag skriver.
Tårarna som rinner för dig min kära syster! Du är värt varenda droppe!

Det är en vacker vårdag under 70-talet. Familjen hade packat klart allt och det var dags att göra ett första besök hos min nygifta syster och hennes man.
Det var som planerat en överrasknings besök för det kurdiska nyåret Newroz.
Mamma, pappa och mina fyra syskon åkte iväg för denna resa som man verkligen såg emot.
Familjen var klara och drog äntligen iväg mot min stora syster och deras kurdiska by.

Väl när min familj är framme ser dem att något inte står rätt till.
Varenda familj i hela byn hade tvingats av turkiska militären till centrala delen av byn. Samtidigt som de var omringade av turkiska militären gick soldaterna in i varje hus och tömde allt. Allt samlades och kastades mitt framför folket.
En del kurdiska män började säga emot militären och ville att de skulle dra iväg, men det var inte vad militären hade planerat, utan deras plan var att tömma byn.
Min mor berättade att de drog fram en kurdisk man bland folket och klädde av honom och sköt honom rakt i huvudet som varning om man sade emot soldaterna.
Turkiska militären fortsatte att tömma vartenda hus i den lilla byn och tände på allt.
Militären uppmanade alla familjer att lämna sina hem och dra iväg till städerna.
Men man vägrade, då valde turkiska militären att tända eld på vartenda hus, boskap och allt annat som tillhörde familjerna.

Min mor berättade att de först satt i bilen av rädsla, men fick sedan kliva ur bilen.
Även de tillsagdes att återvända tillbaka till där de kom ifrån eller flytta in till storstäderna.
Hon berättar att de inte kunde göra något än att bara titta på.

När de väl tände eld på husen blev det kurdiska folket i byn rasande, vissa försökte släcka elden samtidigt som andra bara stod där och brast i gråt.
Några av männen trotsade turkiska militärens hot och försökte attackera dem, bland dem fanns min systers man. Det var inte många steg han tog innan han och flera andra män blev nedskjutna.
Min kära syster sprang fram till sin man och då sågs hon som ett misstänkt hot av turkiska militären och även hon blev nedskjuten.
Vid denna stund fall min mor ner på knäna och tårarna rann ner för kinderna.
Hon skrek och grät av ilska, hon kunde inte kontrollera sig längre. Min bror och far höll henne och lugnade ner henne.
Just i denna stund hotade militären även min familj och bad dem att åka iväg.
De tvingades in i bilen och åkte iväg, annars kunde de hamna i samma öde som sin dotter och hennes man.
Vem kunde ana att denna lyckliga dag skulle sluta i katastrof?
Min syster berättar att mamma var chockad och kunde inte prata i flera dagar.
Dagen efter hade min far åkt iväg tillbaka till byn och kroppen låg där precis på samma ställe hon blev nedskjuten på. Många ur byn hade flytt iväg och vissa hade tagit med sig de döda kropparna som tillhörde familjerna.
Min systers kropp och hennes mans kropp hade hämtats hem av min fader och de fick en fin begravning.

Efter denna tömning av byn blev även vår by påverkad, många flydde iväg av rädsla samtidigt som vissa beväpnade sig ifall turkiska militären skulle komma, men det gjorde dem aldrig tack och lov.
Min älskade syster, du var systern jag aldrig fick träffa, du var familjens stolthet, men nu finns du inte längre. Jag har hört mycket gott om dig syster, vila i frid mitt hjärta!

Närmare presentation av mig själv

Jag är som sagt en kurdisk tjej från norra Kurdistan (sydöstra Turkiet).
Är född i 80-talet. Flydde till Sverige tillsammans med min mamma och mina syskon under 90-talet.
Idag består familjen av 4 syskon (mig inräknat) och min kära mamma.
En gång i tiden var vi 8 syskon, men tyvärr finns dem inte kvar längre, även min älskade pappa inkluderat.
Denna blogg kommer vara till hjälp för mig då Turkiets förtryck lämnat djupa spår inom mig. Bloggen kommer få mig att minnas vad mina släktingar och familj utsatts för samtidigt som omvärlden blundat och blundar för allt.
Mina berättelser kommer att bestå av egna upplevelser samt upplevelser bland familj och släkt.
Men så långt får det nog räcka idag.

Vem är jag och varför bloggar jag?

Jag är en ung kurdisk tjej från turkiska delen av Kurdistan.
Idag bor jag i Sverige och studerar i universitetet.
Vart jag bor, vad jag heter och vart jag studerar kan jag tyvärr inte gå in på. Varför jag inte kan göra det ska jag in på snart.

Jag och nära kära har upplevt mycket från turkiska förtrycket och att jag får prata ut och lätta på mitt hjärta gör att jag mår bättre.
Så en vän till mig föreslog att jag skulle dela med mig mina upplevelser när jag ändå berättar.
Så av den anledningen har jag valt att blogga, så även omvärlden kan se kurdernas dagliga situation.
Varför jag inte kan berätta vart jag bor, vad jag heter eller studerar är pga. tidigare förföljanden och hot från turkiska staten mot min familj och släkt. Jag kan tyvärr inte ta någon risk då jag fortfarande har släkt där nere!

I min blogg kommer jag att dela med mig alla hemska upplevelser från turkiska staten, allt som pågått och som fortfarande pågår.
Eftersom det ska bli lättare för er så väljer jag att kalla mig för ”Azadi” som betyder frihet på kurdiska.