Jag hade inte levt idag..

Turkiet fortsatte med sin förintelsepolitik mot kurderna och ingen satte stopp för det.
Inte ens omvärlden brydde sig, de blundade för sanningen och kurdernas verklighet.
Kurderna kände sig svikna och gav upp hoppet.
Allt fler byar hade tömts och hundratusentals kurder hade drivits in till städerna.
Men när man väl trodde att hoppet var ute så tändes gnistan igen.
Kurderna hade nämligen valt att ta till en väpnad kamp mot turkiska staten då turkiska staten vägrat lösa kurdiska frågan genom dialog.
Ja, det var alltså då partiet PKK skapades, hoppet för det kurdiska folket!

För första gången kände min familj sig säkra hemma i byn.
Man hade säkerhet och bevakning då gerillasoldater ur PKK skyddade vårt folk, vår familj och våra byar ifrån Turkiska staten. PKK är och var vårt folks försvarsstyrkor.

Jag var liten, men jag kommer fortfarande ihåg. Min pappa var och jobbade, men mamma, jag och mina syskon var hemma.
En invånare från vår by hade på vägen hem från jobbet sett att turkiska militären samlats vid grannbyarna för att sedan tömma dessa. Och att de möjligen skulle kunna var på väg till vår by.
Ryktet spred sig snabbt i vår by då det är en ganska liten by. Vi uppmanades att stanna hemma helt tysta och att alla lampor skulle vara släckta. Snabbt inom några minuter blev det totalt tystnad i hela byn.
Vi samlades i vårt rum längst bak i huset och höll varandra i händerna. Jag kommer ihåg att min mamma var helt tyst men tårarna av rädslan föll ner från hennes kinder.

Det gick någon timma och snart hördes det ljud från fordon och man kunde även höra skrikande soldater som tydligen förberedde sig för tömningen av byn
Plötsligt hörde vi en smäll! De hade slagit in dörren och var i inne i huset.
Soldaterna kollade efter oss i varje rum och till sist fann de oss.
Flera soldater kom fram och skrek på turkiska, vad de sa förstod jag inte eftersom jag inte kunde så bra turkiska än.

Tydligen hade de använt sig av väldigt kraftiga och fula ord enligt min bror som berättade det för mig senare i livet.
De hade sagt bl.a. saker som ”kom ut era jävla horungar, nu ska ni försvinna härifrån eller så skär vi halsen av er.”
Min mamma grät och när jag såg henne gråta grät även jag. Vi drogs ut mot utgången och då hörde vi skottlossning.
Soldaterna sprang tillbaka till sina fordon och de samlades samtidigt som vi stod kvar utanför vårt hus.

Min bror viskade till mitt öra och sa att det är våra kurdiska soldater som kommer och räddar oss.
Det hördes ett rop, kurdiska gerillasoldater skrek till turkiska militären att de var omringande och att de skulle lämna sina vapen och lämna byn omedelbart.
Min mamma sa då till oss att vi kan gå in i huset igen för det skulle vara säkrare för oss.

Vi sprang då snabbt tillbaka till vårt rum igen. Men min bror som hade ett stort hjärta för gerillan satt vid fönstret och observera allt.

Han berättade då att turkarna vägrat lägga ner sina vapen och att de skjutit mot gerillan.
Och då bröt helvetet loss.
Flera kurdiska gerillasoldater stormade turkiska militären och många turkiska soldater blev nedskjutna.
Gerillan varnade att flera soldater kommer att dö om de inte lämnar området.
Turkiska soldaterna valde då att lägga ner sina vapen på marken och begav sig mot sina fordon bärande på de döda soldaterna.
Kurdiska soldaterna skonade turkiska militären och lät inget mer blod spillas.

När turkiska militären hade försvunnit gick gerillasoldaterna in i de olika husen och meddelade att allting var lugnt och att läget var stabilt samt att vi inte ska vara rädda mer.
Jag blev så glad och lycklig att jag sprang till gerillasoldaten inne i huset och kramade honom och kysste hans hand och tackade för att de räddat vårt liv.

Tacksamheten för vad PKK gjort för oss går inte att förklara!
De kom som tigrar från bergen och räddade vårt folk och vår by.
Utan PKK hade jag inte vart här idag och skrivit för er.

Tack PKK!